Kimberly

Det finns inte att finna.

Allt är tyst och skrämmande mörkt, det enda som hörs är en enstaka bil som passerar vid vägen och vinden av farten som viner mellan träd och hus.

Allt som går att se är lyktorna på gatan och glöden från den nedbrunna cigaretten.

Det är svidande kallt och kylan gör huden alldeles knottrig.

Varje gång en bil passerar stannar hjärtat upp, varje gång fotsteg närmar sig håller jag andan, varje gång någon säger mitt namn eller älskling fylls hela kroppen av smärtsam besvikelse..

Trots det lilla jag ser och det lilla jag hör önskar jag mig mer tystnad, och mer mörker, mörker för minnena och tystnad från tankarna.

Jag vill inte tänka och jag vill inte känna.

Varje andetag känns som ett slag, varje viskning som ett skrik, varje komplimang som en förnedring.

Inget är längre vad det borde vara .

Alltid ett steg fram och två bak.

Jag offrade så mycket och desto mer jag gav.

Kanske gav jag för mycket?

Offrade jag min glädje för att må bra i 7 år?

7 år är en lång tid men av en livstid är det inget.

Jag har förlorat mig själv och vet inte längre vem jag är.

Jag går i mörkret och lyfter på alla stenar silar efter kimberly i bäcken, men hon värkar finns inte att finna, inte någon stans, eller har hon bara gömt sig för en stund?

Alla grenar och taggar sträcker ut sig för att rispa, rispa mig och min själ.

Jag vet vem jag var och jag vet vem jag tror jag vill vara, men hur kommer jag ditt?.

Allt är ett ständigt trävande fram i mörkret.

Du gick inte själv, Du tog med dig mitt självförtroende, min tillit, min vilja och kraft.

Så nu står jag här, som en liten flicka och vill bara vakna upp...